Det är svårt att halka runt bland artisterna på Digfi Songs utan att slås av hur olika de väljer att framställa sig. Vissa grupper fyller sina sidor med detaljerad information om sättning, historia och turnéplaner och hänvisar till väluppdaterade hemsidor. Andra träder in i en mystisk anonymitet, och avstår helt från att blotta några biografiska detaljer.

Ta till exempel sjumannaorkestern Rythmus Modern, vars sida inte avslöjar någonting om människorna eller historien bakom musiken. Förutom ett foto av medlemmarna, uniformt iklädda röda byxor och svarta polotröjor, får vi inte veta någonting om dem. Att googla bandet gör en heller inte mycket klokare; den enda tillgängliga informationen gör gällande att det kommer från Göteborg och tydligen spelade på en fest i Borås i höstas.

Vad gäller Rythmus Modern är lyssnaren alltså utlämnad till musiken själv - en något främmande situation för oss Homo Modemus som alltid sitter ett tangenttryck ifrån Det Virtuella Lexikonet. Det är som att bli tillbakaskickad till de arkaiska tidevarv då man bekantade sig med artister genom deras musik, inte genom reklamkampanjer på Myspace. Tiden då grupper, med musikjournalisten Scott Plagenhoefs ord, “själva kunde visa sig för allmänheten” och inte riskerade att “hypas upp som nästa stora grej ... efter några få konserter eller inspelningar”.

Lika skyggt och hemlighetsfullt som själva bandet Rythmus Modern verkar vara, lika närvarande och fysisk är deras musik. Pepprade med trumpeter, orglar, rytminstrument, xylofoner och saxofoner bär deras låtar på ett diaboliskt driv som skulle skaka liv i det mest sömndruckna dansgolv. Det är livfullt och expressivt, trots - eller kanske snarare på grund av - att musiken är helt instrumental.

Namnet till trots är det ingen “samtida” instrumentalrock som Rythmus Modern ägnar sig åt, åtminstone inte som genren kommit att utvecklas sedan mitten av 1990-talet. Musiken är raktigenom retro och består av en mischmasch av disco, jazz och sval postpunk. Lyssna på den pulserande discon i ’Neon Samba’, som efter ett par minuter briserar i ett kaos av ylande saxofoner. Eller på den loungiga ’Casino’, som låter som om Jaga Jazzist gjort vinjettmusiken till något av SVTs bedagade caféprogram. Rythmus Modern gör musik som faktiskt - ni må ursäkta det slitna uttrycket - talar för sig själv.