Det är injun-country det här, snapphanebygd. Sjumannabandet kommer från Kristianstad. Så namnet är korrekt valt. Och musiken är landsbygds-americana. Det stora landet i väster slutar aldrig att utöva sitt inflytande på oss.
 
The Indian Songs gör långsamma, metodiskt uppbyggda låtar som vecklar ut sig till vackra tipis. Stämsången stiger likt rök mot tälttaket. Det här är stark musik. Någon ska i framtiden berätta sagor om den.
 
Det är akustiskt, om man med det menar att mänskliga händer spelar på de olika instrumenten. Det är gammaldags, det är som ett utdött hantverk. Vi tittar på symbolerna, men klarar knappt av att tyda dem längre. Men de slår an strängar djupt inne i oss, som ett förlorat minne.
 
Man hör att män och kvinnor stått länge tillsammans för att skapa något bestående. Texterna har dyster attityd. Allvaret hägrar. Sorg och avsked. Men ur allt grått ska nya raster snart synas. Där ska vi se färggranna melodier och en stolthet hos detta naturnära släkte. The Indian Songs är musik för här och nu, där och då.