Hösten är här. Igen. Och det är så lätt hänt att man hänger läpp och behandlar sommarens slut som grå söndagsångest gånger femtiotvå, drar täcket över huvudet och börjar räkna dagarna till nästa vårsoliga fredag.
    
Men det där är ju inte särskilt konstruktivt. Och faktum är ju att det finns en massa bra saker med hösten, vilka man alltför lätt glömmer bort. Man kan till exempel stanna inne en hel dag utan att få dåligt samvete. Man kan sitta still väldigt länge utan att känna att man borde röra på sig. Man kan röra på sig utan att bli svettig. Ja, man kan göra en massa grejer utan att bli svettig. Eller så kan man ta det lugnt och tänka efter. Och bara vara.
    
Hösten är också en vacker årstid. Estetiskt, såklart, men framförallt ur ett lite mer poetiskt perspektiv. Hösten innebär ju inte bara ett slut, utan också en början och en fortsättning. Den är ett avsked och ett hejsan på en och samma gång. För i ett avseende dör ju allting, för tillfället, men i ett annat så fortsätter allt att leva. Hösten är liksom både och. På en och samma gång. Den är bitterljuv. Och bitterljuvt är lika med vackert.
    
På hösten har man också en giltig orsak att vägra ölkletiga bandare och trötta PA-system, stänga in sig, grotta ner sig i soffan och njuta av mjuk musik strömmandes ur den egna stereon. Förslagsvis något liksom svalnande och tilltagande på en och samma gång. Något nostalgiskt men samtidigt hoppfullt. Något höstigt. Något i stil med den bitterljuva pop The Mankind bjuder på.
    
The Mankind består av Alexander Bergström och Joel Sjödin från Hammarbyhöjden, Stockholm. Duons presentation är rätt så hemlighetsfull men flummar i alla fall på lite om helvete och himmel, om hur natten ger vika för gryningen. Och från de referenserna till ovan nämnda relationer är ju steget inte långt. Det rör sig alltså om pop i gränslandet mellan ljus och mörker, mellan sommar och vinter, optimism och vemod, bitterljuvt och sötsurt. Det är lite klassisk, prärieosande americana i stil med M. Ward och Iron & Wine, blandat med mer ungdomlig, tillrättalagd swindie a la Tiger Lou och The Perishers. Det är ljummet, mjukt och perfekt för mulnande innekvällar. För stilla höstkvällar. För att sitta still. Se löven falla. Tänka efter. Och bara vara.