Det är inte ofta jag lyssnar på dansbandsmusik, men ibland. För några dagar sen upptäckte jag Roger Lilja på Digfi Songs. Lyssnade, fascinerades och fastnade. Det finns något tilltalande i dansbandsestetiken. Det enkla, insmickrande melodiösa och den naivt öppna och sentimentala känslosamheten. Den beskrivningen skulle passa på många av mina favoritlåtar.

Samtidigt, jag vet för lite om sammanhanget för att riktigt lita på mitt eget omdöme, det kanske bara är det kitschigt annorlunda som lockar? För att få ett mer relevant omdöme vände jag mig till Mathias Nilsson, en kännare vars expertis är unik på så vis att den innefattar både modern pop och dansbandsmusik. I dag känd genom soloprojektet Sarto och som gitarrist i bl a Twig och Kissing Mirrors, men med dansbandsmusik i blodet genom pappan Conny, sångare i Berth Idoffs 1972 - 2000. Jag bad Mathias lyssna på Roger Liljas låtar, här är hans omdöme:

- Roger Liljas låtar är omsorgsfulla och välskrivna melodier med passionerade texter som man märker att han arbetat länge med. Att man har att göra med en person som behärskar dansbandsestetiken uti i fingerspetsarna råder det inget som helst tvivel om.

- Jag är särskilt förtjust i den långsamma ’Tårar kommer då och då’, en mörk sång om ens partners förtidiga bortgång. Som all dansbandsmusik sig bör innehåller låten även en strimma hopp och längtan om att än en gång mötas och hålla varandras händer.Perfekt dansbandsestetik där. Rogers smått viskande men varma röst ovanpå låten är även det en perfekt partner att tina ett fruset hjärta med. Att han verkar lägga ner en hel del tid och möda på att smycka sina snirkliga körarrangemang gör ju inte precis saken sämre utan lyfter upp refrängerna mot nya höjder.

- ’Det finns en blomma’ är en gladare melodi om vänskap, väderlek och hopp. En käck rackare som muntrar upp även den dystraste dystergöken en kulen kväll. Och som i så många av Rogers låtar döljer det sig ett mörker i texten vilket gör att man gärna återvänder tillbaka till hans värld.